Låt Oss Tippa

Jag kan inte sova. Jag kan inte heller vara vaken, för då tänker jag för mycket. Men när jag blundar så där mjukt och behagligt så försvinner jag direkt in i en fantasivärld, där allt som jag ser glänser så där vackert som bara en solstråle kan göra när den strålar över en len hjässa på ett sprudlande och lyckligt nyfött barn. Där går jag i min fantasivärld och bara myser. Jag bär på en pirrig känsla inom mig som jag knappt kan hantera. Ett pirr som när som helst bubblar över. Men jag kan inte förstå vad den känslan grundar sig i. Vad är det som är på gång egentligen? De två tidigare tillfällena som jag upplevt exakt samma pirr så var det mer uppenbara stunder. När min flickvän blev min fru. Och när citronpeppar frälste min mat för första gången. 

 

Jag vandrar vidare i min fantasivärld. Luften är sommarljum och himlen ler mot mig med sin vackra ljusblåa gestaltning. Plötsligt tar en vindpust ett hårt men ändå tryggt grepp om mig. Vinden för mig upp på en flygtur. Där uppifrån beskådar jag hela vår vackra värld. Jag ser gröna ängar där kor och hästar utstrålar glädje. Jag ser en morfar få en varm och kärleksfull kram från sitt barnbarn. Där jag svävar fritt uppe bland de fluffiga molnen slår det mig. Allt jag upplevt sedan jag lät ögonlocken falla, har haft en röd tråd löpandes igenom. Glädjen. Ett glädjepirr. Jag kan bara inte förstå var den känslan kommer ifrån.

Vinden tar ett nytt stadigt grepp om min midja och skjutsar i väg mig med en väldig fart. Jag landar rakt uppe på ett hustak. Vindpusten och jag tar farväl av varandra, som om den har avklartat sitt uppdrag och tagit mig till resans mål.

Där sitter jag på ett okänt tak och det enda jag hör är den fullkomliga tystnaden som råder. Mitt enda sällskap är den pirriga känslan, som jag fortfarande inte vet varför den är där.

Efter en stund börjar jag höra något annat än bara mina egna andetag. Det är som ett dovt men ändå tydligt sorl av många olika röster. När jag koncentrerar mig som mest för att höra röstmassan så anländer vindpusten igen. Ett lika gästvänligt grepp som tidigare men istället för att flyga uppåt så blir det denna gång en riktigt störtdykning, rakt igenom taket. Då slår det mig. Taket alltså. Det gör ont.

När vinden släpper av mig lugnt och fint på en stor gräsmatta är jag väldigt förvirrad. Var är jag nu?

Då hör jag det där vackra sorlet av röster igen. Det blir starkare och starkare. Och starkare! Plötsligt exploderar sorlet till ett dundrande vrål! Ett fullkomligt vibrerande kollektivt vrål! Nu är pirret inom mig starkare än någonsin! Nu börjar jag ana anledningen till mina glädjekänslor! För gräsmattan jag står på är inte vilken gräsmatta som helst. Vrålet är inte vilket vrål som helst. Och framförallt är inte hustaket vilket hustak som helst.

Jag tittar mig runt och ser bara gult och blått! Det enda jag ser av någon annan färg är det gröna jag står på. En fotbollsplan. Nu blir allt glasklart för mig. Jag har landat på fotbollsplanen på Samara Arena i Ryssland. Alla bitar faller på plats. Min resa har nått sitt slutmål. Plötsliga känner jag att pirret inom mig börjar sakta men säkert avlägsna. Det enda jag känner nu är ett lugn. Ett lugn som säger...att allt kommer gå bra.

 

Ögonlocken reser på sig och jag säger tack och hej till min fantasivärld för den här gången. Men det är då jag inser det stora! Det är inte bara fantasi! Det SKA spelas fotboll på Samara Arena! Det SKA bli gult och blått på läktaren! DET SKA BLI KVARTSFINAL I VM MELLAN SVERIGE OCH ENGLAND!

Pepp PEPP pepp!

 

Typiskt. Lugnet är borta. Pirret är tillbaka! En massa pirriga känlslor och mer därtill!